Lennart Rodhe (1916–2005) var en av de främsta representanterna för modernismen i Sverige. Det stora genombrottet kom 1947 då han tillsammans med ett antal konstnärskollegor deltog i utställningen Ung konst på Färg och Form i Stockholm. Hela hans konstnärskap genomsyras av ett ständigt bearbetande av färger, former och motiv. Året innan hans bortgång instiftades Lennart och Margareta Rodhes Konstvetenskapliga Stiftelse genom ett stiftelseförordnande av Margareta Rodhe. Stiftelsen var universell testamentstagare efter Lennart och Margareta Rodhe och äger idag hela den efterlämnade konstsamlingen samt upphovsrätten till verken.

Under trettiotalet började Lennart Rodhe sina studier i Köpenhamn. Ett flertal ungdomsverk från denna tid, främst porträtt, självporträtt, interiörer och stilleben, finns i stiftelsens samling. I Självporträtt, 1935, från tiden innan studierna i Köpenhamn, ses en allvarlig ung man i ett porträtt målat med stor noggrannhet och realism. 1938 antogs Rodhe till Konstakademien i Stockholm. Han fortsatte dock att tillbringa mycket tid i Köpenhamn och deltog i undervisningen på Kunstakademiet trots att han inte formellt var elev där. Där var den samtida, kontinentala modernismen tillgänglig till skillnad mot i Stockholm. Under denna tid målar han Självporträtt, 1937–38, och Gasspis och frukter, 1939–41, där ett nytt sätt att måla och uppfatta världen ger sig till känna. I ett stilleben placerade han en enkel gasplatta och i uppställningens anas en mer dynamisk, geometrisk komposition. Han tvingades lämna Danmark efter den tyska ockupationen 1939 och var åter i Stockholm 1940. Stockholm var isolerat under krigsåren, influenserna utifrån var begränsade och nådde de unga konstnärerna med en fördröjning. Rodhe var hänvisad till den lilla, intima motivsfären och till den svenska naturen och gör under denna tid en mängd landskapsstudier vid den klippiga kusten i Bohuslän. (Kanalen vid Tjörnekalv, 1943.)

En kontinental uppväxt i Tyskland och studierna i Köpenhamn kan ha bidragit till att Lennart Rodhe inte fann sig tillrätta på Konstakademien i Stockholm. Det var först de sista åren, med Sven X-et Erixson som professor, som han flyttade sitt målande till skolan. En modelluppställning med en äldre dam fångade hans intresse vilket 1944 resulterade i en lång rad studier och versioner på temat. Ett flertal av studierna, (Studie Skådespelerskan), (Studie Skådespelerskan), (Studie Skådespelerskan,) alla från 1944, finns i stiftelsens samlingar likaså Utan titel, studie till Skådespelerskan, 1944. I dessa målningar syns influenser av både kubism och av Matisses kolorit och fria penselföring. Rodhe har inte ansträngt sig för att skapa harmoniska studier, utan i bilderna finns starka, oroande kontraster mellan ljus och skugga. Trots krigets ofrivilliga isolation var de unga konstnärerna inte omedvetna om vad som pågick i det krigshärjade Europa och i Rodhes efterkrigsverk kommer dessa existentiella och mörka drag att träda fram.

Grafiken kom att bli en väsentlig del av Rodhes konstnärskap. De första verken görs under tiden på Konstakademien och kan i samlingen följas genom studier och i olika stadier i trycket. Några av de första etsningarna från tidigt fyrtiotal, Kakelugn med brasa och Katarinahissen har sitt ursprung i teckningar (Katarinahissen, 1941, och Utan titel, kakelugn med brasa, 1942. För de unga konstnärerna vid denna tid var grafiken och de offentliga uppdragen vägen till en demokratisering och spridning av konsten. Under femtiotalet görs ett litet antal men betydelsefulla blad men under sextiotalet kom Rodhe att ta fram större serier på motiven Seston, Dag och Natt, Familjen samt Teckenfigurer.

Efter kriget kom en tro på konsten som en positiv kraft i samhället och en önskan att sprida god konst till en större allmänhet i form av grafiska blad. För Nationalmuseets utställning ”God konst i hem och samlingslokaler” 1945 arbetade Rodhe fram en serie skisser av en parkliknade kyrkogård, Kyrkogården, 1945. Motivet fann han i Uppsala och i dessa arbeten förenade Rodhe abstraktionen med det föreställande. Bland några utspridda kors skjuter träd upp vars former även anspelar på förvridna, mänskliga gestalter (Kyrkogården, skisser, 1944, Uppsala kyrkogård, 1944). I grafikmappen blev det inte kyrkogårdsmotivet som kom att användas utan ett motiv från växthuset i Uppsala botaniska trädgård. I detta verk, bortom växthusets gallerverk, bortom den frodiga, tropiska grönskan och dammens speglingar, anas dock kyrkogårdens plågade motiv (Växthuset, 1945). I litografin Växthuset, 1945 ses ett flertal av de temata som Rodhe kommer att arbeta med i sin mogna konst, de abstrakta formerna inspirerade av naturen och grönskan, gallerverken samt speglingens förmåga att skjuta in nya motiv och perspektiv i bilden. En mängd förlagor, skisser och teckningar som relaterar till motiven Kyrkogården och Växthuset finns i samlingen.

Efter kriget är Europa åter öppet och fritt. 1947 gör Rodhe de första resorna till Frankrike och Italien vilket resulterar i en mängd reseteckningar. Några år senare gör han ytterligare resor till bland annat Frankrike, Italien, Spanien och Nordafrika. (På Louvren, 1947). I de snabba men precisa tuschteckningar syns en nyfikenhet på olika kulturer och på det vardagsliv konstnären möter under sina resor. Reseteckningar var och förblev ett viktigt inslag i Rodhes verk och ett större antal finns i samlingen såsom Gatumotiv från Nordafrika, 1953. Men det är även genom resorna som han utvecklar sitt konstnärskap och finner nya motiv att utforska. Triangeltemat upptäcktes i Paris på sent fyrtiotal, Blocken och Rotortemat kom till honom på Capri 1953, och de sistnämnda är, trots ett konkret uttryck, intryck av ljus och skugga i stadsmiljöer. (Blockteckning, 1954). Vidare kom kontakten med den islamska konsten, särskild mönstren och ornamentiken, att betyda mycket för honom, ett intresse som följde honom genom hela hans konstnärskap.

Under fyrtiotalet och i början av femtiotalet tillbringar Rodhe ett antal somrar på västkusten. Dessa vistelser resulterade i en lång rad landskapsstudier med drag av friluftsmåleriets okonstlade och omedelbara uttryck såsom i Klippor vid havet, 1946. Efterhand kommer konstnären att använda sig av ett geometriskt mönster under motivet som målades på transparent arkitektpapper. Här utvecklade han, och uttömde, Triangeltemat (Triangelspel, 1947) och dessa studier ledde till ett alltmer abstrakt och konkret uttryck. Bergskrevor blir till temat Sprickor i berget, Sprickor, 1952, som i sin tur blir till temat Ytan rämnar (Ytan rämnar, 1952), varav ett flertal finns i stiftelsens samling. Under denna tid får Rodhe sina första, större, offentliga uppdrag som kommer att sysselsätta honom intensivt under ett antal år. Både Trappans tema, Ängbyskolan 1953, och i Paket i långa banor, för Östersunds posthus, 1952, har formelement som konstnären funnit i den bohuslänska naturen, ljus och skugga över klipporna gav triangelformer och snäckskalets vridning gav spiralformen.

Lennart Rodhe var i brytpunkten mellan fyrtio- och femtiotal associerad med 1947 års män, ursprungligen en grupp som ställde ut i ”Ung konst”, på Galleri Färg och Form. Han deltog även i andra utställningar med fokus på konkretismen, som i utställningen ”6” 1956 på Malmö museum för vilken han även gjorde en affisch i upplaga 6; Bonnier, Jones, Lindell, Olofsson, Pehrsson, Rodhe. Triangeltemat ledde vidare till teman med Block – konstnärens kanske mest konkreta verk. Typiskt för Rodhe är att han trots allt har en utgångspunkt i observationer ute i naturen, spelet mellan ljus och skugga över huskroppar och platta tak i Capris stadslandskap. Blockteckningarna är renodlade, alla former kan ha en funktion i ett spel med positiva och negativa former. Blocken ligger assymmetriskt placerade på papperets yta, ingen del av teckningen är central, utan alla delar har lika värde. Några år senare utvecklas detta tema till vad Rodhe kallade Frukter och block. 1955 fick han ett uppdrag att göra tre stora glasfönster till Svenska Handelsbankens kontor i Stockholm. Skissarbetet påbörjades vid en vistelse i Saint-Tropez och det var de djupa kontrasterna mellan ljus och skugga i fikonträd och vinstockars lövverk som ledde Rodhe till att kombinera blocken med runda former som i Utan titel, frukter och block, ca 1958. Fruktträdgården och frukttemat återkom under det sena femtiotalet i teckningar, målningar och grafiska blad, som i portföljen med triptyken Årstiderna som gavs ut av Konstfrämjandet 1960 (Årstiderna, Hösten, 1960). Kontrasterna av ljus och färger i ljusspelet, och hur former kan fungera som mönster, följer Rodhes konstnärskap. Långt senare återkommer han till studiet av ljusspelet i trädens bladverk i sviter av teckningar från sommarstället Flivik, Utan titel, 1999 men det finns även med i de sena verken med grenverk och speglingar i skogen.

Under sextiotalet fick Rodhe ett antal uppdrag att göra textila verk och kom att inleda ett samarbete med Handarbetets vänner. I samlingen finns ett större antal skisser och förlagor till dessa verk, Tecken i arkivet, 1970, för Riksarkivet och Guld och gröna skogar, 1975–1976, för Riksbanken. Det förstnämnda var ett uppdrag som gav upphov till ett eget tema, Teckenfigurerna, och avsatte en mängd självständiga verk i form av teckningar, objekt, vävnader och målningar. Deras ursprung var uppdraget att ta fram en större textil för Riksarkivets forskningsal, vilket kom 1966, och temat följde konstnären under en längre tid. Teckenfigurerna var tolkningar av medeltida marginalteckningar som Rodhe sett i arkivets samlingar. Tecknen får trots sin starkt förenklade form mänsklig karaktär. De svävar framför bildytan, upplysta som av strålkastare på en scen, och genom speglingar skjuts andra bildplan in i motiven. Speglingen är ett annat motiv som följt konstnären, och i arbetet med Teckenfigurerna är han som mest lekfull. Genom samarbetet med Handarbetes vänner, och genom en enkel teknik där tecknen och andra bildelement gjordes i applikationsteknik ovanpå vävnaden, skapades en serie med mindre vävnader i upplagor såsom Spegelbild, 1972. Tecknen finns även i en serie med objekt i akrylglas där figurerna är gjorda i collageteknik, samtliga med titeln Speglande figur, 1968 och i en lång rad med silkscreenverk (Staden, 1970), teckningar (Ateljédörren med draperier, 1972) och målningar, Hos modisten, 1972. Guld och gröna skogar återknöt till 1950-talets upptäckter av ljus och skugga i lövverk, av starka kontraster och skimrande färger – något som Rodhe tar med sig i vad som kommer att bli nya motiv, Shivamönstret och Skogens speglingar.

Sextiotalet hade gett ett nytt medium i form av det textila konstverket, och textilens mjukhet inspirerade till en bildvärld där Rodhe med böljande linjer och enkla figurer i perspektiv leker med bildens djup. Men det innebar även det fruktbara mötet med tryckaren Ove Löf som visade på möjligheterna att arbeta med serigrafi. Under denna tid och en bit in på sjuttiotalet arbetade konstnären med snabba skisser utförda med enkla filtpennor, varav många finns bevarade i stiftelsens samling. Rodhe var medveten om att materialet inte var beständigt, men det gav honom möjlighet att utforska ett direkt uttryck och filtpennans transparens gav ett bildrum liknande det han använt sig av i väven Tecken i arkivet, 1970, där veckbildningar ger rörelse och rum. Serigrafin var en teknik som passade väl in för denna typ av arbete och gjorde det möjligt att bevara teckningarna, vilket tillsammans med en större beställning av grafiska blad från Konstfrämjandet ledde till ett flöde av verk. (Blomsterstaket, 1971). Många verk, som serien med draperier, har just det textila som motiv, Draperi blå, 1971. Draperier och draperade figurer lever sitt eget liv i det grunda bildrummet som i Ingivelsen, 1972 och Besöket, 1972. Ett annat tema som ofta ses i dessa verk är Speglingen, som i Nyfiken, 1972. 1970–1972 arbetade Rodhe fram en stor samling blad för Konstfrämjandets utställning ”46 serigrafier”, flertalet av dessa är baserade på filtpenneteckningar och på de lekfulla Teckenfigurerna.

I början av sjuttiotalet får Lennart Rodhe uppdraget att utföra draperier för Kulturhusets hörsal i Stockholm. Då verken, i viss mån av kostnadsskäl, utfördes som mönsterrapporter tryckta på sammet gav det konstnären tillfälle att fördjupa och utveckla sitt långvariga intresse för främst islamska mönster. En mängd mönstervarianter skapades men det som kommer att spela huvudrollen i verket Shiva är en variant med drag av både orientaliskt mönster och av ljusspelet i den inhemska skogen. Verken Shiva och Kolonner, som inte längre finns kvar, installerades 1976. Men intresset för motivet Shiva kom att uppta Rodhe under många år och resulterade i en mängd verk i olika tekniker, målningar som Garden of Eden, ca 1991, teckningar, grafiska blad (Tiveden blå, 1987) samt ett antal handtuftade mattor. Själva mönstertekniken hämtade Rodhe ur den islamiska konsten. Dock var det är den täta granskogen som inspirerade till vad som blev ett av de mest välkända motiven för senare delen av hans konstnärskap, med titlar på målningar såsom Skogen, 1979 och Skogen speglar sig, 1977. I samlingen finns en mängd verk som utgår från detta motiv, likaså ett antal mindre verk på temat Tiveden (Tiveden I , Tiveden II, Tiveden III). Samma grundmönster kan varieras i det oändliga, både i färgställning och i hur de olika mönsterdelarna kombineras. I samarbete med Kasthall skapade Rodhe ett antal mattor med dessa mönster, däribland Garden of Eden, 1991, och Yellow Lightening Forest, 1989, varav ytterligare ett antal finns i stiftelsens samling.

Från slutet av sjuttiotalet och framåt är det mönster- och spegelmotiv som upptar Lennart Rodhes intresse. Speglingar finns i verk redan från fyrtiotalet som i litografin Växthuset, 1947, i teckenfigurernas bildvärldar, och senare i Shivamönstren. Speglingar skapar nya rum i bilden och reflektionerna leker med bildens yta och djup. Även i intresset för geometriska mönster kommer speglingen in – genom att vrida på, och spegelvända, en mönsterrapport skapas ett större, mer komplext flätverk av former (Mogador, 1980). I en serie med grafiska blad utforskade Rodhe vattenytans reflektioner i temat Strömmar. Genom ytans skimmer och vattenblänk anas en uppbruten bild av strömmens botten. (Källvatten brutet höger, 1983) Dessa grafiska blad kom att bli förlagor till ett antal större handknutna mattor som gjordes för Kasthall, däribland (Eau de source (Källvatten), 1983 och Gröna strömmen I, 1986, varav ett flertal finns i stiftelsens samling.

1986 kommer ett nytt tema in i Rodhes konstnärskap. En mängd teckningar i litet format, gjorda i ett skissblock litet nog att hållas i handen, lever vidare och utvecklas genom serigrafier och enkla kopior, till grafiska blad, målningar och textila verk. Denna långa serie får namnet Bagateller – för sin anspråkslösa och öppna form. Bagatellerna är som noteringar i dagboken, betraktelser i bild i stället för ord, de kan vändas och vridas och kan från ena stunden till den andra förvandlas till olika motiv och byta skala från litet till stort. I grafiska blad och i målningar utvecklas teckningarna och får titlar som anspelar på något som konstnären tyckt sig se i bilden; som i de grafiska bladen Sisyfos, 1987, Kärve, 1987, och Djurens klagan 1989, de två senare kom även att bli förlagor för mattor för Kasthall, Kärven, 1989, samt Klagan, 1992.

I slutet av 1990-talet påbörjade Rodhe Näckrosor på strömmen, ett nytt mönstermotiv, som likt Shiva- och Tivedenmönstren kan byggas ut till väggstora rapporter. Kopiatorn användes för att förstora och spegelvända olika element. Temat karakteriseras av kopiatorns uppförstorade grova svarta linjer som konstnären gjorde till en del av det folkloristiskt inspirerade mönstret, som i Näckrosor på strömmen, ca 1999. Mönstret kom främst att användas för grafiska blad, i mindre format tryckta på japanpapper men även i stort format där flera delar kan monteras ihop. Rodhe bjöds 1997 in till ”Avesta Art” och skapade då mönstret i en röd version som fick titeln Avestaström. Året efter kom motivet att visas på affischpelare i Stockholm under kulturhuvudstadsåret. Ursprunget i mönstret är älvens vatten, masugnens glödande järn och näckrosor och vattenväxter som dekorativt slingrar sig över ytan vilket anspelar på Avestas brukshistoria. Bland de senast daterade verken i samlingen finns motiv från Flivik, konstnärens sommarställe i Småland, dit han ständigt återvände för att fånga ljusspelet i sommargrönskan i snabba impressionistiska skisser som i Fliviksteckning, 2000.

Thomas Millroth, Lennart Rodhe, Sveriges Allmänna Konstförening, Uddevalla 1989

Börje Magnusson och Thomas Millroth, Rodhe som grafiker, Atlantis, Värnamo 1993

Per Bjurström, Bagateller, Carlssons bokförlag, Malmö 1995

Per Bjurström, Blockteckningar och reseskisser, Carlssons bokförlag, Malmö 1995

Mailis Stensman, Rodhe som textilare, Norstedts förlag, Värnamo 1995

I Rodhe som grafiker finns en utförlig biografi och bibliografi samt register över var de grafiska bladen ställts ut.